Jag kände en konstig blandning av chock, sympati och lättnad (att jag inte var ombord) när jag hörde om måndagens Air France-krasch. Jag var faktiskt uppe när olyckshändelsen ägde rum (kl 3 på natten) på grund av min levande väckarklocka (Rickard) som behövde gå på toa i grannens trädgård eller som bara ville väcka mig för att utöva sin makt över mig.
Katastrofen är en nyttig påminnelse om att livet är ömtåligt och att mina små problem (t.ex. en krävande katt i mitten av natten) är helt obetydliga.
Various and Sundry
-
The semester here is coming to a close. I’m way behind writing up notes for
the lectures I’ve been giving, which are ending with covering the details
of th...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar