Jordbrobarnen

Det har varit en tyst söndag. Jag sitter i soffan bredvid en sovande Rickard som liknar ett nöjt lik. Min fru tar hand om sina hästar och jag befarade att dagen skulle bli väldigt tråkig.

Dock har jag blivit uppslukad av en samling av dokumentära filmer av filmaren Reiner Hartleb. Under 24 år har han följt några barns uppväxt i Jordbro. Filmsamlingen ger en unik insikt i nutidshistoria från 70-talet till dagens Sverige. Till skillnad från program som Hermans Historier som litar på experters "tolkningar" av personer och händelser i det förflutna är det dåtidens svenskar som beskriver sina egna liv. Att bevittna skillnaden mellan barndomsdrömmar och vuxenlivets verkligheter är smärtsamt, men lärorikt.

Very much recommended!!

Bowie i Berlin

Jag är ganska nöjd med mitt liv. Jag vill inte vara någon annan, bo i en annan stad eller göra ett annat jobb. Ok, detta är inte hela sanningen. Jag är faktiskt avundsjuk på någon: David Bowie under hans "Berlinperiod".

År 1976 flyttade Bowie till Berlin från Amerika. Under de följande tre åren skapade han tre klassiska album (den så kallade Berlintrilogin) och blev (i mina ögon i.a.f.) världens coolaste man i världens coolaste stad. Kalla kriget har alltid intresserat mig och det var frusterande för mig (men bra för de stackarna som hade levt under kommunism) att det tog slut just när jag fick tillfället att resa till olika Europeiska länder . I jämförelse blev Bowie ett ögonvittne till det kalla kriget. Han sjöng om Berlinmuren (Heroes) och upplevde livet i den konstiga delade bohemska staden som inte ens var en "riktig tysk" stad - Berlin delades administrativt in i fyra sektorer mellan de allierade USA, Storbritannien och Frankrike samt Sovjetunionen.

Jag vill inte vara avundsjuk på någon men måste göra ett undantag med Berlin-Bowie.... Han skapade fantastisk musik och bodde i en stad under en period när den spelade en central roll i Europeisk historia. Dessutom var han den coolaste katten i stan...

Hello Hooray, what a nice day for the Eton Rifles

Orden skrevs av Paul Weller i låten The Eton Rifles. Låten beskriver ett bråk som ägde rum när några elever på Eton (en av Englands toppskolor för de rika) stötte på en grupp demonstranter som deltog i en protestmarsch mot arbetslöshet. Låten spottar förakt mot samhällets "elit" och är en riktig hymn till arbetarklassen.

David Cameron, som kanske ska bli Storbrittaniens nästa statsminister ikväll, gick på Eton. Han hävdar att The Eton Rifles är en sina favoritlåter. Jag kan acceptera att han är den bästa kandidaten och att hans politik skulle gynna Storbritannien. Däremot kan jag inte acceptera att han gör anspråk på låten. DC och hans skolvänner har redan makt och pengar - de bör inte försöka stjäla arbetarklassens kultur.

Jag hoppas att DC har en nice day idag men det betyder inte att jag tycker om vad hans personliga framgång skulle representera - privilegium och ett ojämnt samhälle.

Vi lär oss aldrig

Jag tillbringade helgen i CERN och behövde någonting att titta eller lyssna på för att slå ijhäl tiden. Äntligen upptäckte jag P3 Dokumentär i Sveriges Radio. Nutidens historia fascinerar mig och jag blev snart uppslukad av ett reportage om en smuggelskandal på Nordkoreas ambassad i Stockholm. Ambassadens tjänstemän använde diplomatiska privilegier för att smuggla sprit och cigaretter som de sålde vidare till svenska hälare. Dessutom fokuserade programmet på relationen mellan Sverige och Nordkorea. Nordkorea tyckte om Sverige och ett svenskt filmbolag blev en av de få som tillåts att göra ett reportage om Nordkorea som hittills hade betraktats i Sverige som "ett hermetiskt slutet land".

De skapade ett ekonomiskt under. Lil' Kims frisör skapade ett komiskt underverk.

Journalisterna älskade Nordkorea. De beskrev landet som ett "ekonomiskt under" och arbetarnas paradis. Naturligtvis fick de inte tillstånd att besöka var som helst. Det var regeringen som bestämde vilka personer de skulle intervjua och vårt de skulle åka. I radioprogrammet försökte en av journalisterna att försvara reportaget (och sig själv). Hon sa att de inte kunde beskriva vad de inte såg men detta argument kan jag inte köpa. Även under 70-talet fanns det mänskliga rättighetsorganisationer som hade skrivit rapporter om Nordkorea. Dessutom kunde journalisterna ha sökt upp Nordkoreanska flyktingar för att få ögonvittnesskildringar om livet i landet.

Ett föredöme för andra länder

Visst var journalisterna slarviga men detta är inte hela historien. Enligt min åsikt illustrerade reportaget hur många "intellektuella" svenskar betraktade kommunism. De ville tro att auktoritär kommunism skulle fungera i fattiga länder (men inte i Sverige naturligtvis). Samma sak hände när en svensk delegation besökte Pol Pots Kambodja/Kampuchea. Vid hemkomsten beskrev de Kambodja som ett föredöme för andra länder.

Denna tendens att betrakta kommunism som "bra för dem men inte för oss" händer fortfarande idag. Jag kan komma ihåg när SVT sände en rad program för att fira att Fidel Castro hade suttit vid makten i 50 år. Errrmmm visste ingen på SVT att Fidel Castro var en diktatur? Eftersom han satt vid makten satt andra i fängelse. Det spelar ingen roll att han är Amerikas fiende - en diktatur är en diktatur.

Det verkar som om vi vägrar att erkänna sanningen om den inte stämmer med våra naiva världsbilder.